Igår, läste jag på expressen om en tjej i min ålder som förlorat sin lillebror i cancer. Jag grät, grät och grät. Inte snyftningar verkligen grät som att det var min mamma som dött. Hon berättade om honom och så skrev dom om hennes blogg som hon skrivit om hela cancer processen. När o hur han dog också. Det var det värsta jag läst på länge.
Jag hade en kompis när jag var yngre, hon sa alltid att jag inte skulle gråta länge om jag tex slagit mig. För då kunde tårarna ta slut och så kunde man aldrig mer gråta. Jag trodde på det där. Ganska länge faktist.
Men om det varit sant skulle mina tårar vara slut efter den här helgen.
När Madde stod och tävlade var det säkert hundratalspersoner runt omkring inringningen där dom stog. Madde stod precis vi bandet oxå. Hon ville att vi skulle såt där bakom henne så innan tävlingen började ställde vi papperskorgar, packningen och sån runt oss så inte så många kunde stå nära henne. Det gick ganska bra.
Efter permanenten när alla fick reda på att hon vunnit så ville alla stå och kolla på henne när hon gjorde uppsättningen så då gick det inte lika bra.
Men det sjuka var att jag kunde bara utan någon anledning bli helt tårögd, och när jag blev det så blev vanessa det oxå.
Ha ha vi är alla så stolta över lilla Madde.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar